sandrawaessman

Jag skulle vilja bli jävligt djup här.
 
Jag har varit med om så mycket. Men ändå så lite. Jag försöker bagatellisera allt som händer. Som att det inte händer mig. Jag är en åskådare av allt.  Alkoholism? Jag vet inte.... Heartbreak... Jag vet inte.... Pappa lever inte med mig, jag mår dåligt. Vaddå, jag fattar inte? Inga pengar? Jag vet inte... Känslor? Vaddå, jag gråter lite, är inte det känslor? Ibland tvingar jag fram tårar, det behövs, räknas inte det?

Jag vet att många mår dåligt, riktigt dåligt. Jag har också haft mina stunder då jag velat hoppa från balkongen. Men jag gjorde inte det. Jag insåg att jag var ung. Livet skulle bli bättre! Det tog ett tag, men livet blev bättre! Inte bara ekonomiskt, för mig också. Innan det ekonomiska. Men det finns fortfarande stunder i mitt liv jag inte tycker om.
Jag har inga barn, jag har ingen pojkvän. Jag har mina vänner som jag inte ringer så ofta som jag borde. Jag har vänner jag borde ringa, men inte gör. Det blir värre och värre varje gång jag inte ringer. Det känns som att dom hatar mig mer och mer för varje gång jag inte ringer. Och det blir svårare och svårare att ringa, varje gång man inte ringer...

Jag gick inte ens på min "farmors" begravning. Vi hade pratat innan om det, hon ville inte att jag skulle gå om jag inte ville. Hon hade haft för många vänner som gått vidare och visste hur hon kände då. Hon ville inte att jag skulle känna så. Jag har tänt ljus för henne i olika kyrkor, i olika länder. Jag tror hon uppskattar det mer. Synd bara att jag fick veta om hennes bortgång genom ett fel-samtal... När jag var i Åre och pluggade.

"gråtochrökpaus"

Min pappa kom och hälsade på mig ibland. Jag har ett minne av när han ger mig ett halsband. Han pratar på engelska och jag förstår inte. Jag förstår att han är min pappa. Det är det. Jag har trott att min pappa är min lillebrors pappa. Jag och min lillebror hade ett bråk en gång, på en parkering när vi skulle lämna av honom. (han bodde där, jag hos mamma) och jag säger "det är min pappa!" J säger "nej det är min pappa!" and so on. Som barn. Nu i efterhand funderar jag på vad J´s pappa då tänkte. Varför sa han inget? Varför fick inte jag stanna där?

Jag fick en ny pappa. Eller jag glömde det hela, och mamma gifte om sig. Han var min pappa. Jag fick veta sanningen senare, men jag förstod inte. Efter att ha slagit min mormor när hon berätta, förstod jag inte riktigt ändå. Jag kallade honom för min pappa. Han var min pappa då. Han tog in min mamma i sitt liv och gifte sig med henne. Fast jag och J fanns. Dom fick I tillsammans. Min lillasyster som jag skulle kunna skriva en helt egen story om. Vi kom inte överens.

Vi kommer inte överens än idag, men vi är båda medvetna om det, och hon är en av de roligaste personerna i mitt liv! Hon har en humor som är... Jag vet inte vad jag ska säga. Vi kan skratta i timmar! I love her!

Men tillbaka till hennes pappa. Han var och är alkoholist. Jag märkte inte av det. Jag tog såklart tillfället i akt när dom druckit att få pengar att köpa godis för. Dom satt på pizzan och vi var hemma eller där och åt godis. Dom var inte dåliga föräldrar, mamma var alltid där och sa gonatt!

Mamma har berättat för mig i efterhand att hon ställde en flaska framför honom, han fick välja. Han skrattade rakt i hennes ansikte och tog flaskan. Dagen efter ringde hon och fixade en egen lgh åt honom. Han förstod inte allvaret. Han flyttade, jag och min syster var där varje eller varannan helg. Kommer inte ihåg. En dag blev det för mycket för mig. Det var kul att vara där! Mycket folk, människor jag fortfarande har respekt för men inte kontakt med.

Men det var en dag jag sa att "hallå, du måste städa toaletten" och jag fick till svar: "Städa själv om du tycker det är skitigt!" Då sa jag"Jag är ett barn! Du ska städa!" Efter det blev det rabalder och jag sov aldrig mer där. Jag var där, men gick hem. Jag fick egen nyckel hem.

"paus"

Mamma blev tillsammans med våran granne, E. Han var, och är, en riktigt bra kille! Han kom med pizza och brydde sig. Dom fick inte vara tillasmmans pga hans religion eller vad det nu var.. Mamma blev tillsammans med en kille som jag och alla andra kalla "m" enöga. Han har förstört inte bara hennes, utan våra liv, i många år framåt efter det. Jag var liten men märkte direkt att han var fel. När han hämta mig, mamma och syster en gång  sa han till oss "Ungar, det finns en godispåse till er därbak" sen börja han bråka med mamma.

En gång efter att de gjort slut (Efter bråk och allt du kan tänka dig) satt E, mammas kompis från helsingborg och hennes kille i köket och spelade kort. Vi barn satt i mitt rum och spelade, hör jag bankande på dörren. Då står enöga där. Jag gick ut såklart. E (efter mycket tjafs) sparkar honom så han ramlar ner för trapporna. Mamma tar tag i mig och säger att jag ska gå in på rummet för att jag ska inte se detta. Går till fönstret efter att jag hör min mamma skrika "Min bil! Han kommer förstöra min bil!" Polisen blir inblandad. E går ner och det jag ser är att E sparkar ner honom. Jag har fått förklarat för mig senare att han var så full så det var därför han ramlade så fort. Polisen tar honom.

Mamma får skyddat nr och identitet. (det är stor skillnad mellan hemlig och skyddad) Han får tag på mammas nr när hon bor i skogen med sin nya. ( Min svenska pappa.) Han ringer, hotar och förställer sin röst. Många ggr under årens gång. Min mamma står på mitt abbonemang. Han börjar ringa mig. Jag har gått till en psykolog när jag var yngre för att jag är rädd för denna person. När han börjar ringa är jag en mes. I slutet (som bara är nåt år sen) säger jag åt honom att jag har detta nr. Om han ringer igen kommer jag kontakta polisen. Han har inte ringt igen. Till mig. Han har ny tjej sen många år tillbaka. Han har försökt kontakta mamma på fejjan. Han är den enda personen jag sagt att jag skulle kunna döda. Jag kommer inte göra det. Skulle nog inte våga. Men efter 12-14 år, borde man inte ha gett upp då? Så jag kan säga att OM jag skulle döda någon, skulle det vara han. Och jag skulle inte ångra det. Hoppas det skulle vara i självförsvar bara, vill inte sitta inne för en så feg, idiotisk idiot som borde fått vård för länge sen.

Om ni nu läst så här lång undrar ni säkert "men vafan, allt annat då? Heartbreak, pappa, pengar och känslor?" Jag har gett ut mycket av mig själv och andra nu. Jag kommer tillbaka till det andra senare hoppas jag. Om nån vill läsa om det. Om jag känner för att skriva om det.

Och hallå, det här är väl känslor?