sandrawaessman

Ibland bara släpper det. Ett litet ord, en liten fråga, ett svävande svar eller inget svar. Från att man var uppe i luften landar man pladask på marken och det gör ont. För att i nästa sekund resa sig som att inget hänt. Eller så ligger man kvar. Och om man ligger kvar växer marken runt en, man hamnar bara längre och längre ner. Man vet inte hur man ska resa sig, man vet inte vad som väntar om man reser sig. Man kanske kikar ut över kanten men vågar inte ta det lilla hoppet för att komma upp. För man vet att ett litet ord, en liten fråga, ett svävande svar eller inget svar kanske kommer igen, då ramlar man och får ont igen.